Trotts att man vet att man har folk som bryr sig runt omkrin mig, så kan jag inte hjälpa att jag känner mig så ensam. Det är en hemsk känsla att känna sig ensam, man vet inte vad man ska göra eller vart man ska ta vägen, allt känns bara så hopplöst. 

Denna helgen har jag spenderat på psyk med min självvalda inläggning, vilket innebär att jag inte behöver gå via psykakuten utan jag ringer bara avdelningen och kollar om de har något rum ledigt. 

Jag har haft så mycket ångest i flera dagar, den kommer till och från, ibland mer ibland mindre. Allt jag vill är bara att bli av med denna ångest som äter upp mig, den får mig att handla på inpuls och göra saker jag normalt sett inte skulle göra, bara för att jag vill dämpa ångesten eller låta den försvinna helt, men sakerna jag gör hjälper bara för stunden och efteråt har man mer ångest än man hade innan efter det som man gjort. 

Vet inte hur många piller jag prövat som läkarna varje gång säger till mig, att denna gången kommer du känna dig bättre.

Men va fan kan ett piller göra då? Helt ärligt, av allt jag prövat känner jag inte någon effekt alls, den enda jag märker något av är min Quetuiapin (stavning) som gör mig trött, men det gör mig bara trött om jag tar mer än vad de ordinerat, och jag har den för att kunna sova bättre. 

Men sover jag bättre då? Nej! jag gör ju inte det, den gör att jag somnar men inte att jag sover bättre, men mitt problem är inte att somna, mitt problem är att kunna hålla mig sovandes på natten utan att vakna typ 10ggr per natt. Detta resulterar då i att jag istället går runt och är konstant trött, och är jag trött så mår jag ännu sämmre psykiskt. Jag vet inte hur många ggr som jag sagt till dem om min sömn, men det händer inget. 

Jag käkar Aripiprazole som ska va stämningshöjande 5mg, Lamotrigin som också den ska va stämningshöjande 300mg samt Venlaflaxin 75mg (tidigare 300 under uttrappning) som ska va emot depprision, utöver det har jag även Artarax och Theralen som jag kan ta vid behov emot ångest. Men helt ärligt av alla de piller jag äter så känner jag INGEN effekt alls! Vet inte om det är fel på mig eller vad det är, för enl läkarna så borde ju denna kombon fungera, men den gör inte det och de är inte helt villiga att lyssna på mig känns det som.

Jag vill inte äta några piller över huvudet taget, jag verkligen HATAR att äta piller, innan jag fick dessa piller som jag har nu så tog jag inte ens en alvedon om jag hade ont någonstans, bara för att jag hatar att äta piller!

 

 

 

Andra har ont fysiskt, en smärta att sätta ord på, en smärta du kan visa.

Jag har inte fysiskt ont, men jag har JÄVLIGT ont ändå! 

Allt känns som en enda stor röra, som att åka en bergochdalbana, det går ibland lite sakta uppåt och man får fotfäste för att när man kommer över krönet så försvinner fotfästet lika fort som det går nedför och man åker med full fart mot botten av banan, bara att det går inte alltid sakta upp igen, utan man fastnar där längst ner i backen, för banan havererade och man vet inte hur man ska laga den för att den ska kunna rulla upp för nästa backe. Så känns det just nu, som om jag inte vet hur jag ska laga den för att ta mig upp igen.

Eller tänk dig ett pussel på 5000 bitar, och när du nästan lyckats lägga alla bitarna så kommer en jävla orkan och blåser bort alla bitarna som du lyckats att lägga, så är det bara att börja om igen! 

Jag kan inte beskriva vad det är som gör så jävla ont, men det gör ONT! Känner mig helt tom men samtidigt så överfull.

Försöker trycka undan allt samtidigt som jag vill ha allt nära mig, men jag är för rädd för att låta allt komma nära mig, för kommer det nära kan jag inte kontrollera det, därför är det lättare att lossas inte bry sig alls, bara skjuta bort allt och hoppas på att rummet man trycker in allt i inte ska bli överfullt så att dörren exploderar. 

Den 25/8 hände det som i mitt liv va ofattbart men ändå harf jag gått och väntat på att det en vacker dag kommer att hända. 

Det går inte beskriva smärtan som finns där efter att man förlorat sin lillasyster, det gör helt enkelt bara förbannat ONT!

 

Vi vet inte än vad som hände, för vi väntar på svar ifrån obduktionen, men jag själv är säker på att det var hennes diabetes, som hon kämpat emot hela sitt liv, som nu tog hennes liv. Hennes kropp orkade helt enkelt inte mer, hon hade förstörda njurar och lever, även hennes mage va helt förstörd på grund av diabetesen.

 

Det är helt obeskrivgligt att hon är borta, jag kan intelängre ringa henne om det är något, jag har ingen att bolla mina ideer med. jag vet inte hur jag ska vända mig ut och in för att klara av det här!

 

Det är innte meningen att ens 25åriga ett år yngre syster ska DÖ!

Men en människa som hon fanns bara en av, så som hon har kämpat trotts att hon haft alla odds emot sig, så lyckades hon alltid med de mest otänkbara saker, hon va en riktig kämpe som viste precis vad hon ville med sitt liv, det avundas jag henne, för jag själv vet inte ens vem jag är än.

 

Hon fick praktik på Vissmålen 4H-gård och när hon kom dit blev hon så glad, för hon har alltid haft ett speciellt förhållande tiil den gården ända sedan vi var små och våran farfar jobbade där som vaktmästare.

Det är tack vare min farfar som både hon och jag, mest hon, var helt frälst i hästar. Min farfar hade sagt till min mamma när jag låg i hennes mage att "Nu får det bli en tjej, för jag har köpt en häst" då hade han köpt korsningsponnyn Lukas. Lukas som vi fick lära oss att rida på innan vi fick börja på Vissmålens ridskola. 

 

Jag kommer få skriva fler inlägg om min ÄLSKADE syster, för det finns så mycket att skriva om henne, alla hon fanns till för och allt!

Men just nu gör det bara för ont att ens tänka på och skriva om, att hon är borta.

 

Jag sjöng en låt av Kodaline på hennes begravning, det va till HENNE. Min syster var min förebild min stöttepelare och av samma kött och blod!

 

 

 

Trotts att jag flippar helt i mitt känsloregister ibland och gör saker som jag inte borde, så stannar ni alltid kvar! Ni står ut med mig och vill mig bara så väl!

Jag skulle alltid finnas där för er om något skulle hända er, ni betyder ALLT för mig och jag kan va så dålig på att visa det, kan verka så ignorant. Men det är bara en försvarsmekanism jag har, för jag är så van vid att tidigare knappt haft några vänner alls och fått klara mig själv.

Ni betyder så OERHÖRT mycket för mig!

Trotts att jag flippar helt i mitt känsloregister ibland och gör saker som jag inte borde, så stannar ni alltid kvar! Ni står ut med mig och vill mig bara så väl!

Jag skulle alltid finnas där för er om något skulle hända er, ni betyder ALLT för mig och jag kan va så dålig på att visa det, kan verka så ignorant. Men det är bara en försvarsmekanism jag har, för jag är så van vid att tidigare knappt haft några vänner alls och fått klara mig själv.

Ni betyder så OERHÖRT mycket för mig!

Hon var den starkaste och mest målinriktade människa som jag vet om. 

Det finns så mycket som jag vill skriva om henne, men jag känner mig helt tom inuti, så jag vet knappt vad som är upp eller ner. Innan hade jag iaf en fot ståendes på jorden, men nu har även den foten sparkats bort, så det känns som jag flyter planlöst och inte vet vad jag ska ta mig till. Det är inte bättre av att jag inte har någon impulskontroll.

Trodde att jag kunde kontrolera mig mer nu, men tydligen hade jag fel.

Det har hoopat upp och ner väldigt mycket det sista i både humör och i känsloväg, men jag har ändå för det mesta lyckats kontrollera det någorlunda. Men idag kände jag bara att om jag väntar ut det denna gången så kommer jag inte att kunna kontrollera mig längre, så innan jag gör massa dummheter för att skada mig själv så valde jag att använda mig av min självvalda inläggning på psyk och åkte då in för att stanna några dagar. 

 

Jag vet inte riktigt hur jag känner eller hur jag inte känner, allt känns bara som en enda stor röra inne i mitt huvud. Men förhoppningsvis kommer jag in i tid denna gången och lyckas stoppa tankarna lite så att jag kan återfå kontrollen igen.

Ibland blir det inte som man tänkt sig, jobbade hela förra veckan och det blev för mycket, så fick säga till dem att nu under sommaren, när de vill jag ska jobba varje vecka, så orkar inte min kropp med mer än 3 dagar i veckan, sen blir det för mycket för mig att hantera.

Jag vill så gärna gå upp och jobba 100% igen, men hur mycket jag än försöker så går det inte och jobbar jag mer än 3 dagar kolappsar hela min kropp och min hjärna blir som potatismos.

Känner mig helt utpumpad och är konstant trött och det hjälper inte hur mycket jag än sover så är jag lika seg och trött iallafall.

 

Jag hade saker som jag såg fram emot, som gjorde att jag såg en liten glimt av en frammtid, men det har nu slitits ifrån mig och jag känner mig helt tom innuti ännu en gång.

Förlåt är ett ord som jag är väldigt duktig på att slösa med, jag säger förlåt för allt jag gör som jag ser som ett misslyckande. Jag säger förlåt så ofta att det är som om jag ber om förlåtelse för min existens. Vilket jag ofta gör också, jag ber om förlåtelse för att jag finns.

 

Saker som jag blandannat också ber om förlåtelse för.

-Att jag gör mina vänner oroliga

-Att jag inte kan va tillräckligt för mina vänner

-Att jag gör de val i livet som jag gör (som inte alltid är de bästa)

-För att jag gör inpulsiva saker och tänker sedan

-För att jag mår skit

-För att jag mår bra

-För att jag inte kan finnas där för min syster så mycket som jag vill

-För att jag är trött hela tiden

-För att jag inte alltid orkar leva

 

Det är bara några av de saker som jag ofta ber om förlåtelse för, det är så pass ofta att jag till och med tänker att det är för mycket och det ber jag också om förlåtelse för.

 

Jag ber om förlåtelse för att jag kan va en gnällig person. Ibland känns det som om hela mitt liv bara går ut på att be om förlåt hela tiden.

Det enda som jag verkligen ber om förlåtelse och menar är för att jag finns.

Bävar lite för midsommarafton, det är en rolig högtid för många. Många åker iväg för att fira, men jag ska va runt hemmaplan i år och fira med två av mina vänner, vi ska grilla och festa till det lite.

Jag ska ha med mig både min syrras häst och min häst, för att jag och min ena kompis som har två egna hästar ska kunna rida ut tillsammans och min syster ska för en gångs sukull vara hästfri.

Jag brukar va den som roar mig medans hon alltid är den som får va hemma och ta hand om hästarna. Men om jag känner henne rätt så kommer hon inte roa sig så mycket ändå, men hon förtjänar ändå lite ledigt ifrån hästarna.

 

Det jag bävar mest för är att jag inte kommer kunna hålla ihop det, för jag är jätte taggad på att åka dit, men jag vet att imorgon så kommer jag inte känna mig lika taggad, då kommer jag vilja banga och bara gömma mig hemma för resten av dagen. Det händer nästan alltid när jag ska göra något roligt. Det är som att min hjärna inte låter mig förtjäna att ha roligt, vilket jag inte tycker jag förtjänar heller. Nästan varje gång jag har haft roligt så måste jag bestraffa mig själv för att jag haft roligt och inte förtjänar att ha det.

 

Dagens inlägg avslutas med en av de finaste och bästa varelser på jorden, den som alltid får en att känna sig lite lugnare. "min" hund Oboy

Beroende är mågot som framförallt folk med borderline och bipolaritet har en tendens att utveckla.

Det kan va allt ifrån alkohol, droger, självskadebeteénde och massa andra saker som inte är bra för en själv som indevid. 

Jag själv har som ful ovana att så fort jag mår dåligt dricka på tok för mycket alkohol för att dämpa all skit som spinner runt i min hjärna. Alla säger till mig att det kommer ge mig mer ångest efteråt, men faktum är att än så länge så har det inte hänt, utan tvärt om jag har lyckats supa bort mina känslor. Jag är väl medveten om att det inte är ett bra tecken för risken för att bli alkolist är stor när det blir så här. Men alkolist vill jag inte bli, det är för mycket som jag måste offra runt om kring mig, så jag ser det inte som ett problem....än.

Jag lever och dert vet jag inte om jag ska skratta eller gråta över.

Det är väldigt pendlande ifrån den ena dagen är livet toppen och jag ser verkligen fram emot livet, medan nästa dag kan kännas helt hopplös och jag vill inget annat än att försvinna ifrån denna jord.

 

Men det är skillnad på att vilja dö och faktiskt göra försöka/göra det.

Att vilja dö är ju bara vad man tänker, men man har ingen konkret plan på hur man ska göra. Medan om du faktiskt vill dö så har du planerat hur du ska göra och börjat göra förberedelser.

 

Jag har själv försökt ta livet av mig, men då med hjälp av mina mediciner, så har alltså tagit överdoser.

Eftersom jag inte lyckats utan sitter här idag, ena dagen är jag glad att det inte hände och att läkarna gjorde något trotts att jag kommit in flera ggr på grund av överdos.

Jag har 3 konkreta planer hur jag skulle vilja göra, men just nu är det en bra period i livet, iaf känslomässig men inte så mycket i vardagen, så det gör att jag är i period där jag vill dö.

 

Men när jag verkligen vill försvinna sitter jag och knopar på mitt avskedsbrev, jag vet inte hur många sådanna jag skrivit, men hur jag än skriver så blir det inte bra, jag får inte fram det jag vill få fram, för jag kan inte beskriva det med ord och jag kan inte visas dem vad jag känner heller. Jag brukar åka in till psykakuten när jag känner att känslan av att vilja dö kryper sig på, precis innan jag blir neutral och inte bryr mig längre.

För när jag har en "normal periord" så är tankarna kontrolerbara, vilket de inte är när det är en dålig period, då är det som om någon kör runt med en elvisp i hjärnan på högsta hastighet.

Det har varit några bra dagar nu, men det som tar kol på mig är ensamheten. 

Ensamheten som uppstår när man kommer hem till lägenheten och inser att man är helt själv. Det är lite dubbelmoran, då jag ÄLSKAR att vara själv, men på samma gång är det det som är det VÄRSTA jag vet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, eftersom jag både vill och inte vill vara själv på samma gång!

Mina dagar går antingen åt till att jobba eller så är jag med vänner eller hänger i stallet, det är full rulle nästan hela tiden för att hålla mig själv distraherad.

Men ibland blir det för mycket, som förra veckan blev jag inlagd på PAVA för att jag hade inte kunnat sova på två dygn så gott som och jag vågade inte sova för att så fort jag somnade till fick jag en panikatack, vilket skrämde skiten ur mig. Sen för att jag inte lyckats sova men ändå va skittrött så när jag gick och la mig började jag hära röster, detta på grund av sömnbrist, så jag åkte raka vägen in till psykakuten och ville helt enkelt bara att de skulle bekräfta agtt jag inte höll på att bli psykotisk, och för säkerhets skull la de då in mig på PAVA.

 

Eftersom jag håller igång hela tiden för att hålla mig sysselsatt så hinner jag aldrig varva ner vilket också gjorde sin sak att jag va stressad och kroppen sa ifrån genom att skaka som ett asplöv i några timmar tills jag fick theralen inne på PAVA för att kunna lugna ner mig och förhoppningsvis kunna sova lite. Jag sov lite grann, blev sen skickad till Eksjö där det är sjukhuset jag tillhör och där ifrån blev jag sedan hemskickad trotts att de i Jönköping tyckte att jag borde ligga inne i alla fall två dagar och lugna ner mig, men nu kom jag hem istället.

Hem till ensamheten igen och stressen hade inte släppt, är stressad dagligen, så funderar på hur länge jag kan hålla på med mitt stressande mina dåliga sovvanor (kan inte sova hur mycket jag än vill) innan hela min kropp kommer skrika ifrån att det får vara nog, men det får tiden utvisa.

Va sen när jag vaknat en sväng i Eksjö för att senare ikväll tänkt sola lite.

Helt enkelt en rätt bra dag !