Som rubriken lyder så är det precis så jag känner mig, omyndigförklarad.

Jag är inte emot den hjälp jag får, jag är den evigt tacksam, men ibland känns det bara som om det blir KAOS i mitt huvud och blir för mycket för mig att hantera.

Har idag på morgonen haft möte med min kontaktperson på öppenvården, för att vid kl 16 på em ha möte på socialförvaltningen om boendestöd.

 

Det som får mig att känna mig omyndigförklarad är när alla säger åt mig hur jag ska vara och hur jag ska känna. Sen att min kontaktperson drog till med att om jag inte blir bättre så är det kanske ett boende jag borde va på istället, missförstå mig inte min kontaktperson är helt suverän hade inte kunnat önska en bättre och hade nog inte levt idag om jag inte haft henne.

 

Nu att jag ska få boendestöd upp till 3ggr i veckan gör inte heller att man känner sig mindre omyndigförklarad, det är som om man är ett barn som någon måste passa på.

Jag kan ju dock hålla med om att mina impulser på massa onödiga saker som att ta överdoser med tabletter och sådant kanske gör att man måste ha någon som kollar till en ibland, men jag kommer ändå känna mig så låst.

 

Många tycker att det är väl bara att gaska upp sig och ta tag i sitt liv, men det är ju det jag kämpar med VARJE dag att försöka göra. Men när man är instabil så är man, har så många ggr bestämt mig för att nu precis NU ska jag ändra på mitt liv och allt ska bli bra, men varje gång så faller jag handlöst ut över kanten igen.

 

Jag älskar livet lika mycket som jag hatar det, jag vill finnas i livet lika mycket som jag inte vill finnas i livet.

Jag hatar att vara själv, men på samma gång är det det absolut bästa som jag vet.

Alla tankar i mitt huvud bara snurrar och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

 

Jag borde ringa in till psyk för att kolla om de har någon plats över för min brukarstyrda inläggning (Jag ringer avdelningen och behöver inte gå via psykakuten), men det känns så meningslöst, jag åker in dit när mitt humör vänder och allt är skit, sen när jag mår bättre åker jag hem igen. Det känns inte som om det hjälper, det känns mer som om de förvarar mig så jag inte kan göra något mot mig själv, de tar liksom allt ifrån mig under den tiden jag är "inlåst", så åter igen känner man sig omyndighetsförklarad. 

Jag gör inte detta mot mig själv för att jag tycker det är roligt, helt ärligt all denna skiten SUGER! Jag vill bara kunna va som de flesta andra och kunna slippa denna skiten, men nu är jag här och jag