Förlåt är ett ord som jag är väldigt duktig på att slösa med, jag säger förlåt för allt jag gör som jag ser som ett misslyckande. Jag säger förlåt så ofta att det är som om jag ber om förlåtelse för min existens. Vilket jag ofta gör också, jag ber om förlåtelse för att jag finns.

 

Saker som jag blandannat också ber om förlåtelse för.

-Att jag gör mina vänner oroliga

-Att jag inte kan va tillräckligt för mina vänner

-Att jag gör de val i livet som jag gör (som inte alltid är de bästa)

-För att jag gör inpulsiva saker och tänker sedan

-För att jag mår skit

-För att jag mår bra

-För att jag inte kan finnas där för min syster så mycket som jag vill

-För att jag är trött hela tiden

-För att jag inte alltid orkar leva

 

Det är bara några av de saker som jag ofta ber om förlåtelse för, det är så pass ofta att jag till och med tänker att det är för mycket och det ber jag också om förlåtelse för.

 

Jag ber om förlåtelse för att jag kan va en gnällig person. Ibland känns det som om hela mitt liv bara går ut på att be om förlåt hela tiden.

Det enda som jag verkligen ber om förlåtelse och menar är för att jag finns.

Bävar lite för midsommarafton, det är en rolig högtid för många. Många åker iväg för att fira, men jag ska va runt hemmaplan i år och fira med två av mina vänner, vi ska grilla och festa till det lite.

Jag ska ha med mig både min syrras häst och min häst, för att jag och min ena kompis som har två egna hästar ska kunna rida ut tillsammans och min syster ska för en gångs sukull vara hästfri.

Jag brukar va den som roar mig medans hon alltid är den som får va hemma och ta hand om hästarna. Men om jag känner henne rätt så kommer hon inte roa sig så mycket ändå, men hon förtjänar ändå lite ledigt ifrån hästarna.

 

Det jag bävar mest för är att jag inte kommer kunna hålla ihop det, för jag är jätte taggad på att åka dit, men jag vet att imorgon så kommer jag inte känna mig lika taggad, då kommer jag vilja banga och bara gömma mig hemma för resten av dagen. Det händer nästan alltid när jag ska göra något roligt. Det är som att min hjärna inte låter mig förtjäna att ha roligt, vilket jag inte tycker jag förtjänar heller. Nästan varje gång jag har haft roligt så måste jag bestraffa mig själv för att jag haft roligt och inte förtjänar att ha det.

 

Dagens inlägg avslutas med en av de finaste och bästa varelser på jorden, den som alltid får en att känna sig lite lugnare. "min" hund Oboy

Beroende är mågot som framförallt folk med borderline och bipolaritet har en tendens att utveckla.

Det kan va allt ifrån alkohol, droger, självskadebeteénde och massa andra saker som inte är bra för en själv som indevid. 

Jag själv har som ful ovana att så fort jag mår dåligt dricka på tok för mycket alkohol för att dämpa all skit som spinner runt i min hjärna. Alla säger till mig att det kommer ge mig mer ångest efteråt, men faktum är att än så länge så har det inte hänt, utan tvärt om jag har lyckats supa bort mina känslor. Jag är väl medveten om att det inte är ett bra tecken för risken för att bli alkolist är stor när det blir så här. Men alkolist vill jag inte bli, det är för mycket som jag måste offra runt om kring mig, så jag ser det inte som ett problem....än.

Jag lever och dert vet jag inte om jag ska skratta eller gråta över.

Det är väldigt pendlande ifrån den ena dagen är livet toppen och jag ser verkligen fram emot livet, medan nästa dag kan kännas helt hopplös och jag vill inget annat än att försvinna ifrån denna jord.

 

Men det är skillnad på att vilja dö och faktiskt göra försöka/göra det.

Att vilja dö är ju bara vad man tänker, men man har ingen konkret plan på hur man ska göra. Medan om du faktiskt vill dö så har du planerat hur du ska göra och börjat göra förberedelser.

 

Jag har själv försökt ta livet av mig, men då med hjälp av mina mediciner, så har alltså tagit överdoser.

Eftersom jag inte lyckats utan sitter här idag, ena dagen är jag glad att det inte hände och att läkarna gjorde något trotts att jag kommit in flera ggr på grund av överdos.

Jag har 3 konkreta planer hur jag skulle vilja göra, men just nu är det en bra period i livet, iaf känslomässig men inte så mycket i vardagen, så det gör att jag är i period där jag vill dö.

 

Men när jag verkligen vill försvinna sitter jag och knopar på mitt avskedsbrev, jag vet inte hur många sådanna jag skrivit, men hur jag än skriver så blir det inte bra, jag får inte fram det jag vill få fram, för jag kan inte beskriva det med ord och jag kan inte visas dem vad jag känner heller. Jag brukar åka in till psykakuten när jag känner att känslan av att vilja dö kryper sig på, precis innan jag blir neutral och inte bryr mig längre.

För när jag har en "normal periord" så är tankarna kontrolerbara, vilket de inte är när det är en dålig period, då är det som om någon kör runt med en elvisp i hjärnan på högsta hastighet.

Det har varit några bra dagar nu, men det som tar kol på mig är ensamheten. 

Ensamheten som uppstår när man kommer hem till lägenheten och inser att man är helt själv. Det är lite dubbelmoran, då jag ÄLSKAR att vara själv, men på samma gång är det det som är det VÄRSTA jag vet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, eftersom jag både vill och inte vill vara själv på samma gång!

Mina dagar går antingen åt till att jobba eller så är jag med vänner eller hänger i stallet, det är full rulle nästan hela tiden för att hålla mig själv distraherad.

Men ibland blir det för mycket, som förra veckan blev jag inlagd på PAVA för att jag hade inte kunnat sova på två dygn så gott som och jag vågade inte sova för att så fort jag somnade till fick jag en panikatack, vilket skrämde skiten ur mig. Sen för att jag inte lyckats sova men ändå va skittrött så när jag gick och la mig började jag hära röster, detta på grund av sömnbrist, så jag åkte raka vägen in till psykakuten och ville helt enkelt bara att de skulle bekräfta agtt jag inte höll på att bli psykotisk, och för säkerhets skull la de då in mig på PAVA.

 

Eftersom jag håller igång hela tiden för att hålla mig sysselsatt så hinner jag aldrig varva ner vilket också gjorde sin sak att jag va stressad och kroppen sa ifrån genom att skaka som ett asplöv i några timmar tills jag fick theralen inne på PAVA för att kunna lugna ner mig och förhoppningsvis kunna sova lite. Jag sov lite grann, blev sen skickad till Eksjö där det är sjukhuset jag tillhör och där ifrån blev jag sedan hemskickad trotts att de i Jönköping tyckte att jag borde ligga inne i alla fall två dagar och lugna ner mig, men nu kom jag hem istället.

Hem till ensamheten igen och stressen hade inte släppt, är stressad dagligen, så funderar på hur länge jag kan hålla på med mitt stressande mina dåliga sovvanor (kan inte sova hur mycket jag än vill) innan hela min kropp kommer skrika ifrån att det får vara nog, men det får tiden utvisa.

Va sen när jag vaknat en sväng i Eksjö för att senare ikväll tänkt sola lite.

Helt enkelt en rätt bra dag ! 

Har även blivit rädd för att sova med flera nätters uppvaknande när man drömmer att man får en panikattack och inte kan andas och det känns som du ska dö, för att vakna upp i panik och inse att man har en panikattack och inte kan andas! 

Det är nog den värsta känslan jag varit med om på flera år, och det gör mig rädd för att sluta ögonen, för sluter jag dem vet jag inte om jag vaknar upp med panik eller inte.

Hur länge kan kroppen gå utan att sova? Hur länge kan man hålla på innan man blir galen? Hur stor är risken att man kommer in i en psykos på grund av för lite sömn? Frågor jag inte ens vill ha svar på men som gör mig rädd att jag kommer få svar på om jag inte får ett slut på det här!

Det får mig att ännu mer fundera på andra utvägar för att komma bort ifrån allt.

Jag vet att folk i min närhet har det så mycket värre än vad jag har det. Och de människorna vill jag så gärna hjälpa, men det går inte när jag själv inte fungerar.

För utåt sett ser det ändå ut som jag har det ganska bra och att jag har ett väl fungerande liv, men skulle de sprätta upp mig skulle de få se ett kaos utan dess like, ett kaos jag inte ens vet om jag kan beskriva med ord. 

Folk som inte förstår mig som själva sällan mår skit, jag skulle kunna byta med dem alla dagar i veckan. Jag skulle hellre ha sämre levnadsförhållanden än vad jag har nu bara jag slapp må så här förbannat dåligt på insidan!

Jag vänder mig själv ut och in, men jag vet inte vad eller hur jag ska göra. Allt jag vet är att jag måste göra en drastisk förändring med allt som rör mitt liv innan allt faller samman totalt.

Det är på väg käpprätt åt helvete. Men det är ingte lätt att göra en förändring när man själv inte ens vet vem man är eller vad man vill.

Blir galen av att på kvällarna kan jag inte somna, så sitter uppe till 1 på nätterna för att sen somna, sen vakna runt 3 för att inte kunna somna om, vilket innebär att jag konstant är trött hela tiden.

Jag blir galen av allt kaos i min hjärna, om man såg min lägenhet så skulle man förstå hur kaosigt det är i min hjärna, och hur den inte alls vill sammarbeta.