Det gör mig så förbannad på mig själv att jag inte klarar av att jobba som jag vill. Man får tro att jag är lat eller vad som helst, men så är inte fallet, Jag försöker verkligen jobba, för jag vil inget hellre än att jobba fullt och göra det jag älskar, att köra lastbil.

Men det fungerar inte redigt så, jag jobbar en eller två dagar sen känns det som om jag springer rakt in i en vägg och det tar bara bom stopp och jag känner mig helt psykiskt drenerad. Jag är så uttråkad av att gå hemma och inte kunna hitta på saker som jag vill för att jag inte har råd för att jag inte kan jobba som jag vill. 

Jag har fått gå ner ifrån att jobba på 100% till att jobba på timme och sitta hemma och vänta på att de ska ringa mig om att de behöver mig på jobbet,bara det är stressande i sig att man aldrig vet när de ska ringa.

Dels blev det så för att jag ska få en möjlighet att säga nej till jobb om jag har en ricktigt jobbig dag. Men det blir inte att jag säger nej när de ringer även om jag har en kass dag, för jag vill ju jobba. Så jag går till jobbet och när jag kommer hem så kolappsar allt för att jag just den dagen kanske inte skulle ha jobbat för att jag inte mådde bra nog, men som jag skrev så vill jag ju inte äsga nej heller för jag vill ju kunna jobba.

 

Jag blir så förbannad på mig själv för att det inte fungerar, jag blir äcklad av mig själv för att det inte fungerar som jag vill. Jag vill bara fungera som vanligt!

Självskada är sånt som man sällan talar om, men det är ett så viktigt ämne, med tanke på hur många som faktiskt för det. 

Att självskada behöver inte betyda att man skär/rispar sig, det kan va massa olika saker, man kan bl.a självsvälta, slå sig själv, eller helt enkelt genom agtt tänka nedlåtande tankar om sig själv, allt det är några sätt som man kan skada sig själv på.

 

Själv lider jag av att skära/rispa mig, det är inte som många tror att det är för att få uppmärksamhet, tvärt om man skämms så för att man gör det. Det är inte så lätt att bara sluta med det som alla tror, jag brukar jämföra det med någon som är rökare, om en rökare inte skulle få sina ciggaretter så skulle den inte fungera helt för att kroppen inte får nikotinet som den är van vid. Det är samma sak för mig med att skada mig själv, får jag inte göra degt när jag känner ångest eller liknande så blir jag tokig. Kan va en dålig jämförelse men det är så jag väljer att förklara det. 

Även om jag skämms för mina ärr så tänker jag inte gå hela sommaren i långärmat och dö av värmeslag, jag anser att mina ärr är den del av mig och mina val i livet och även om det ser illa ut så är det en del av mig som jag kommer få leva med i resten av mitt liv.

Jag känner ingenting för någonting längre samtidigt som jag känner alldeles för mycket på samma gång, vilket gör det väldigt förvirrande att vara mig. 

Jag vet att det är många som känner lika som jag känner, det gör att jag inte känner mig lika ensam. Men på samma gång känner jag mig helt övergiven. 

Jag har så mycket fint folk i min omgivning som jag inte kan uppskatta på det viset som jag vill visa min uppskattning på. Det är helt suveränt folk som finns där, men som jag inte känner mig tillräcklig för, jag är inte värd att ha så fint folk runt omkring mig. Jag har mina vänner som ALLTID ställer upp på mig när jag behöver dem, de offrar aktiviteter bara för att finnas där för mig, men ändå känner jag mig som en skitstövel gent emot dem.

Och jag har världens bästa kontakt inom öppenvården, den kunde inte varit bättre. 

Men jag förtjänar inte allt detta!

Som rubriken lyder så är det precis så jag känner mig, omyndigförklarad.

Jag är inte emot den hjälp jag får, jag är den evigt tacksam, men ibland känns det bara som om det blir KAOS i mitt huvud och blir för mycket för mig att hantera.

Har idag på morgonen haft möte med min kontaktperson på öppenvården, för att vid kl 16 på em ha möte på socialförvaltningen om boendestöd.

 

Det som får mig att känna mig omyndigförklarad är när alla säger åt mig hur jag ska vara och hur jag ska känna. Sen att min kontaktperson drog till med att om jag inte blir bättre så är det kanske ett boende jag borde va på istället, missförstå mig inte min kontaktperson är helt suverän hade inte kunnat önska en bättre och hade nog inte levt idag om jag inte haft henne.

 

Nu att jag ska få boendestöd upp till 3ggr i veckan gör inte heller att man känner sig mindre omyndigförklarad, det är som om man är ett barn som någon måste passa på.

Jag kan ju dock hålla med om att mina impulser på massa onödiga saker som att ta överdoser med tabletter och sådant kanske gör att man måste ha någon som kollar till en ibland, men jag kommer ändå känna mig så låst.

 

Många tycker att det är väl bara att gaska upp sig och ta tag i sitt liv, men det är ju det jag kämpar med VARJE dag att försöka göra. Men när man är instabil så är man, har så många ggr bestämt mig för att nu precis NU ska jag ändra på mitt liv och allt ska bli bra, men varje gång så faller jag handlöst ut över kanten igen.

 

Jag älskar livet lika mycket som jag hatar det, jag vill finnas i livet lika mycket som jag inte vill finnas i livet.

Jag hatar att vara själv, men på samma gång är det det absolut bästa som jag vet.

Alla tankar i mitt huvud bara snurrar och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

 

Jag borde ringa in till psyk för att kolla om de har någon plats över för min brukarstyrda inläggning (Jag ringer avdelningen och behöver inte gå via psykakuten), men det känns så meningslöst, jag åker in dit när mitt humör vänder och allt är skit, sen när jag mår bättre åker jag hem igen. Det känns inte som om det hjälper, det känns mer som om de förvarar mig så jag inte kan göra något mot mig själv, de tar liksom allt ifrån mig under den tiden jag är "inlåst", så åter igen känner man sig omyndighetsförklarad. 

Jag gör inte detta mot mig själv för att jag tycker det är roligt, helt ärligt all denna skiten SUGER! Jag vill bara kunna va som de flesta andra och kunna slippa denna skiten, men nu är jag här och jag 

Har under senaste året haft ett rent helvete och jag vet inte när det ska ta slut. Jag har varit så instabil åkt fram och tillbaka på psyk som en jojo.

Men det syns inte utanpå att jag mår skit innuti, kan fortfarande hålla fasaden uppe som jag gjort under alla år under min uppväxt, jag har tidigare inte visat hur jag mår och bara kört på i 200km/h för att förra året köra rakt ut för stupet, det känns som om jag aldrig når botten som om jag fortfarande faller, men minsta lilla forfäste och jag är tillbaka i 200 för att sedan köra ut för stupet igen och åter igen falla handlöst.

Jag kan snart inte hålla räkningen på alla halvhjärtade försök att försvinna ifrån jordens yta, i ena stunden tänker man på alla man lämnar efter sig och hur ont det skulle göra för dem om de försvann (eller jag tror det iaf), för att i nästa stund stänger man av alla känslor och bryr sig inte alls om vad någon annan tycker om jag försvinner, bara jag kan bli av med mitt eget lidande!

Har även fått diagnosen Borderline, eller som det nu finare heter Emetionell instabil personlighetsstörning, vilket jag haft sen jag varit liten men inte fått diagnostiserat för än för någon månad sedn.

Kortfattad betyder det att jag kan inte kontrolera mina känslor på vis som någon som inte har borderline kan göra, jag har antingen toppar eller dalar och inte mycket där emellan, skillanden mellan add, bipolaritet och borderline är ganska hårfin, skillnaden är att i borderline lider du också av ett självdestruktivt beteende.

 

Jag vet inte riktigt vart jag står just nu, jag vet inte vem jag är eller vad jag ska göra, känner mig helt uppgiven och tom! 

När jag inte jobbar består mina dagar mest av att försöka hålla mig så pass sysselsatt att jag inte väljer den enkla vägen ut ur skiten, eller så ligger jag och sover och hoppas på att känslan av att vilja försvinna ska på något magiskt sätt försvinna av sig själv.

Vad gör man när man lever med psykisk ohälsa?

 

Det är så längesedan som jag ens skriver på min blogg, men det kan va skönt att bara få skriva av sig lite ibland.

Jag har under senaste året åkt fran och tillbaka på psyk, har även fått svar på varför jag har pendlat så mycket i mitt humör under alla år, det då min läkare sa att jag stämmer in till nästan 100% på någon med Boderline (instabil personlighetsstörning).

Det har varit en sån lättnad att få veta vad som varit "fel" under alla år, men på samma gång har det varit en pest och pina att få en diagnosstämpel på sig, för detr är verkligen så jag känner som om jag nu har en stämpel på mig.

Det känns som om jag går med ett stort plakat ovanför huvudet som det står att jag har borderline på.

 

Mitt humör pendlar flera ggr om dagen, ena stunden kan jag va sprudlande glad till att på millisekunder bli helt nere och ha ångest och bara vill fly