Har under senaste året haft ett rent helvete och jag vet inte när det ska ta slut. Jag har varit så instabil åkt fram och tillbaka på psyk som en jojo.

Men det syns inte utanpå att jag mår skit innuti, kan fortfarande hålla fasaden uppe som jag gjort under alla år under min uppväxt, jag har tidigare inte visat hur jag mår och bara kört på i 200km/h för att förra året köra rakt ut för stupet, det känns som om jag aldrig når botten som om jag fortfarande faller, men minsta lilla forfäste och jag är tillbaka i 200 för att sedan köra ut för stupet igen och åter igen falla handlöst.

Jag kan snart inte hålla räkningen på alla halvhjärtade försök att försvinna ifrån jordens yta, i ena stunden tänker man på alla man lämnar efter sig och hur ont det skulle göra för dem om de försvann (eller jag tror det iaf), för att i nästa stund stänger man av alla känslor och bryr sig inte alls om vad någon annan tycker om jag försvinner, bara jag kan bli av med mitt eget lidande!

Har även fått diagnosen Borderline, eller som det nu finare heter Emetionell instabil personlighetsstörning, vilket jag haft sen jag varit liten men inte fått diagnostiserat för än för någon månad sedn.

Kortfattad betyder det att jag kan inte kontrolera mina känslor på vis som någon som inte har borderline kan göra, jag har antingen toppar eller dalar och inte mycket där emellan, skillanden mellan add, bipolaritet och borderline är ganska hårfin, skillnaden är att i borderline lider du också av ett självdestruktivt beteende.

 

Jag vet inte riktigt vart jag står just nu, jag vet inte vem jag är eller vad jag ska göra, känner mig helt uppgiven och tom! 

När jag inte jobbar består mina dagar mest av att försöka hålla mig så pass sysselsatt att jag inte väljer den enkla vägen ut ur skiten, eller så ligger jag och sover och hoppas på att känslan av att vilja försvinna ska på något magiskt sätt försvinna av sig själv.