Ibland känns bara allt som FÖR mycket, världen bara snurrar och livet flyger förbi ögonen innan man ens har hunnit att blinka.

Det är för mig inte klokt att jag fortfarande står upp och inte fallit ned på knä än, att jag inte är helt knäckt. Det är för mig rätt obegripligt!

All skit som har funnits, som finns där inne som jag inte visar för någon, den är där och där vill jag ha den, men frågan jag ställer mig är hur länge jag ska klara av att ha allt i min inlåsta kista, den är nära att brista. Den fylls på med lite hela tiden.

Jag borde inte gnälla, det är ALLTID någon som har det värre än vad jag har, och jag har det ju ändå ganska bra jag har en mamma och en pappa som lever ihop jag har 2 hundar var av den ena är så gott som bara min, 2 katter, och en halv häst, en mamma som alltid ställer upp på en, även om hon inte är personen man går och pratar med.
Jag har efter föera år av att varit ensam hittat de bästa kompisar som man kan tänka sig!
Så jag borde inte ha något att klaga på!

Men ändå är det så mkt som har hänt som inte borde ha hänt, och ALLT!

Det är så många dagar som man ångrar att man finns, för vilken nytta gör jag här? Jag känner mig som en stor jävla börda för alla!

Fan vilken jävla mes jag är som skriver detta här :O men assa saken är att jag HATAR att prata om sånt här, det är så mkt lättare att bara skriva ned det!