Värd.....löst tanke, fundering. LIV?!
i över 17 år har jag velat framm och tillbaka, jag vet fortfarande inte varför det är vart att vakna på morgonen, varför jag ska göra allt. En dag kommer jag ju ändå bara falla ned och dö.
Eftersom jag inte tror på något jag inte kan se, typ som himlen och allt det, ja men jag tror inte det finns något efter, man hamnar under en sten och under den stenen där är det bara slut, det kommer aldrig att hända något efter det.
Men ändå händer det att man längtar lite efter att hamna där.
Det finns så jävla mycket skit i världen, all denna skit skapad av oss! och jag är mitt ibland det, precis som alla andra.
Det är ju inte konstigt att ångesten tränger på och bara vill trycka ned en, den håller en vaken om nätterna, man undrar om det är värt att inte bara ha läkta och oläkta ärr innuti, utan ska jag fortsätta prydas av dem även utanpå?
Jag har inte en aning om vart mitt liv tar vägen, saknaden av att man var liten och allt kändes så mycket bättre, man bekymrade sig inte för så mycket, man förstod inte lika mycket, allt kändes lättare.
Men nu när man inte är så liten längre, nu när man förstår och vet vad en känsla är, det känns som jag kommer att explodera. Jag vill bara sätta mig i ett hörn och gråta, men det går inte.
en gång i tiden var jag "känslig" hände något brydde jag mig, men nu är jag helt likgiltig. Jag bryr mig inte så det syns, även om jag bryr mig lika mycket på insidan som innan, men det är inget jag klarar av att visa på min utsida.
Det har blivit som en pansar som knappt går att krossa, om man inte vet vart den svaga punkten sitter?!
Finns det någon mening med livet, jag är EN enda liten männsiaka på en jord med över 6miljader människor, jag är en i mängden, en som inte märks, en som inte gör så stort väsen av mig. En instängd indevid som inte vet hur jag ska hitta ut ur min labyrint.....
Hmm..
Du kan skriva, de må jag säga först och främst ;)
För de andra.. Vet att jag sagt det innan och så. Men att hamna under en sten.. Känns ju inte så himla kul.. Hur kommer de sig att man hellre vill tro på det än att det faktiskt finns någonting underbart efter det här livet tagit slut?
Jag menar det är ju rätt många som tror att de liksom hamnar där under och sen är allt svart ungefär. För mig är den tanken väldigt skrämmande.. Att hamna där.. Hua!
Men ja.. Jag tänker precis som du ibland, eller allt för ofta.. Om de finns någon mening med livet och varför man ens ska stiga upp på morgonen.
Men när man är där nere tror jag det är viktigt att bli påmind om att de finns vänner och familj runt omkring en som verkligen älskar och bryr sig om en! Och anledningen till att jag ens försöker få ihop en text här är just för att jag bryr mig!
Du är lugnt den bästa kompisen jag fått sen jag flyttade till Jkpg.. Även om du är lite tjatig ibland, men so what, de är jag också! Haha
Men liksom, även om livet känns jobbigt.. Och inte värt att leva.. Så finns de så många som uppskattar att just DU finns! Även att de kanske inte visar det på bästa möjliga sätt, men jag lovar dig att det finns många som gör det!
Det tycker i alla fall jag känns som en sjukt bra anledning att orka med dagen :)
Vet inte om jag fick fram så mycket, men.. Om de är något så vet du att du alltid kan snacka med mig (eller skriva till mig eller vad som :))
Kram på dig! (även om du hatar kramar, men detta är ju bara en "data-kram" så de är inte samma sak! Hihi)
