Vad är meningen?

Är det meningen att allt ska vara som det är nu?
Är det meningen att man ska känna så här?

Jag vet ju varken ut eller in. Jag vill finnas där för ALLA men jag finns ju inte där för någon.
Jag vill ha tillbaka det livet då jag va 1-5år då innan allt började, då allt var perfekt. Innan man blev mobbad för den man var, och sviken av de man trodde var ens bästa vänner.
Innan man va med om all skit som hände mellan 2an-9an.

Sen finns det så mycket jag vill ha tillbaka från de åren som var skit, det fanns ändå några bra saker där som jag ALDRIG kommer att få tillbaka.
Alla man har förlorat, de man vill ska komma tillbaka.

Finns så mycket man ångrar, så mycket man önskar man hade gjort som man inte gjorde, sådant man gjorde men som man ångrar att man ens tänkte på att göra.

Nu finns det så mycket som man har en mask över som man inte visar, finns så mycket man vill säga som man aldrig säger.
Denna mask jag bär för att orkavarje dag, allt detta pladder jag använder som mask för att klara av det som borde vara en enkel dag, men som är allt annat än enkel!
Jag pratar så mycket goja för att inte tänka för att försöka vara normal så går det till överdrift, men jag vill inte tänka, och istället använder jag mig av detta eviga prat HELA tiden, och pratar jag inte så sjunger jag.

Varför ska det vara så svårt att klara en enkel dag?!?!

Jag vill bara SKRIKA ut det, men det är som om det är en kork mitt i strupen, som inte låter skriket komma ut, det kväver det!

Vad är meningen med LIV??