Har i dag fått veta att min farfar har cancer i ena lungan och att det spridit sig till hjärnan på olika ställen. Det innebär ju att han kommer at DÖ! :'(

Ni kan ju gissa va fan jag kläckte ur mig och lät helt oberörd när mamma kom och sa det till mig, jag sa "Men han har ju rökt så mycket så han får skylla sig själv!"

Fattar knappt själv att jag sa så om MIN farfar, den snälla lite tysta som inte alltid säger så mtcket, men som ALLTID sett till att jag syrran och min kusin varit hos dem och sovit över, han som såg till att vi åkte till hästgårdar, åkte kollade på kycklingar, kor, katter, tog ut oss med båten på sjön, fiskade, lät oss rida sina hästar och så en MASSA mer saker.
Och i dag kommer de och säger att han blivit så sjuk, det känns inte verkligt, kanske därför jag readerade helt hjärtlöst, jag vet inte. Min värld är redan upp och ned, så det känndes bara som det kom en tyngd till som håller en kvar där under och inget mer.