Det har varit några bra dagar nu, men det som tar kol på mig är ensamheten. 

Ensamheten som uppstår när man kommer hem till lägenheten och inser att man är helt själv. Det är lite dubbelmoran, då jag ÄLSKAR att vara själv, men på samma gång är det det som är det VÄRSTA jag vet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, eftersom jag både vill och inte vill vara själv på samma gång!

Mina dagar går antingen åt till att jobba eller så är jag med vänner eller hänger i stallet, det är full rulle nästan hela tiden för att hålla mig själv distraherad.

Men ibland blir det för mycket, som förra veckan blev jag inlagd på PAVA för att jag hade inte kunnat sova på två dygn så gott som och jag vågade inte sova för att så fort jag somnade till fick jag en panikatack, vilket skrämde skiten ur mig. Sen för att jag inte lyckats sova men ändå va skittrött så när jag gick och la mig började jag hära röster, detta på grund av sömnbrist, så jag åkte raka vägen in till psykakuten och ville helt enkelt bara att de skulle bekräfta agtt jag inte höll på att bli psykotisk, och för säkerhets skull la de då in mig på PAVA.

 

Eftersom jag håller igång hela tiden för att hålla mig sysselsatt så hinner jag aldrig varva ner vilket också gjorde sin sak att jag va stressad och kroppen sa ifrån genom att skaka som ett asplöv i några timmar tills jag fick theralen inne på PAVA för att kunna lugna ner mig och förhoppningsvis kunna sova lite. Jag sov lite grann, blev sen skickad till Eksjö där det är sjukhuset jag tillhör och där ifrån blev jag sedan hemskickad trotts att de i Jönköping tyckte att jag borde ligga inne i alla fall två dagar och lugna ner mig, men nu kom jag hem istället.

Hem till ensamheten igen och stressen hade inte släppt, är stressad dagligen, så funderar på hur länge jag kan hålla på med mitt stressande mina dåliga sovvanor (kan inte sova hur mycket jag än vill) innan hela min kropp kommer skrika ifrån att det får vara nog, men det får tiden utvisa.