Jag lever och dert vet jag inte om jag ska skratta eller gråta över.

Det är väldigt pendlande ifrån den ena dagen är livet toppen och jag ser verkligen fram emot livet, medan nästa dag kan kännas helt hopplös och jag vill inget annat än att försvinna ifrån denna jord.

 

Men det är skillnad på att vilja dö och faktiskt göra försöka/göra det.

Att vilja dö är ju bara vad man tänker, men man har ingen konkret plan på hur man ska göra. Medan om du faktiskt vill dö så har du planerat hur du ska göra och börjat göra förberedelser.

 

Jag har själv försökt ta livet av mig, men då med hjälp av mina mediciner, så har alltså tagit överdoser.

Eftersom jag inte lyckats utan sitter här idag, ena dagen är jag glad att det inte hände och att läkarna gjorde något trotts att jag kommit in flera ggr på grund av överdos.

Jag har 3 konkreta planer hur jag skulle vilja göra, men just nu är det en bra period i livet, iaf känslomässig men inte så mycket i vardagen, så det gör att jag är i period där jag vill dö.

 

Men när jag verkligen vill försvinna sitter jag och knopar på mitt avskedsbrev, jag vet inte hur många sådanna jag skrivit, men hur jag än skriver så blir det inte bra, jag får inte fram det jag vill få fram, för jag kan inte beskriva det med ord och jag kan inte visas dem vad jag känner heller. Jag brukar åka in till psykakuten när jag känner att känslan av att vilja dö kryper sig på, precis innan jag blir neutral och inte bryr mig längre.

För när jag har en "normal periord" så är tankarna kontrolerbara, vilket de inte är när det är en dålig period, då är det som om någon kör runt med en elvisp i hjärnan på högsta hastighet.