Jag känner ingenting för någonting längre samtidigt som jag känner alldeles för mycket på samma gång, vilket gör det väldigt förvirrande att vara mig. 

Jag vet att det är många som känner lika som jag känner, det gör att jag inte känner mig lika ensam. Men på samma gång känner jag mig helt övergiven. 

Jag har så mycket fint folk i min omgivning som jag inte kan uppskatta på det viset som jag vill visa min uppskattning på. Det är helt suveränt folk som finns där, men som jag inte känner mig tillräcklig för, jag är inte värd att ha så fint folk runt omkring mig. Jag har mina vänner som ALLTID ställer upp på mig när jag behöver dem, de offrar aktiviteter bara för att finnas där för mig, men ändå känner jag mig som en skitstövel gent emot dem.

Och jag har världens bästa kontakt inom öppenvården, den kunde inte varit bättre. 

Men jag förtjänar inte allt detta!