Tillbaka igen

Trodde att jag kunde kontrolera mig mer nu, men tydligen hade jag fel.
Det har hoopat upp och ner väldigt mycket det sista i både humör och i känsloväg, men jag har ändå för det mesta lyckats kontrollera det någorlunda. Men idag kände jag bara att om jag väntar ut det denna gången så kommer jag inte att kunna kontrollera mig längre, så innan jag gör massa dummheter för att skada mig själv så valde jag att använda mig av min självvalda inläggning på psyk och åkte då in för att stanna några dagar. 
 
Jag vet inte riktigt hur jag känner eller hur jag inte känner, allt känns bara som en enda stor röra inne i mitt huvud. Men förhoppningsvis kommer jag in i tid denna gången och lyckas stoppa tankarna lite så att jag kan återfå kontrollen igen.

Drained

Ibland blir det inte som man tänkt sig, jobbade hela förra veckan och det blev för mycket, så fick säga till dem att nu under sommaren, när de vill jag ska jobba varje vecka, så orkar inte min kropp med mer än 3 dagar i veckan, sen blir det för mycket för mig att hantera.
Jag vill så gärna gå upp och jobba 100% igen, men hur mycket jag än försöker så går det inte och jobbar jag mer än 3 dagar kolappsar hela min kropp och min hjärna blir som potatismos.
Känner mig helt utpumpad och är konstant trött och det hjälper inte hur mycket jag än sover så är jag lika seg och trött iallafall.
 
Jag hade saker som jag såg fram emot, som gjorde att jag såg en liten glimt av en frammtid, men det har nu slitits ifrån mig och jag känner mig helt tom innuti ännu en gång.

Förlåt

Förlåt är ett ord som jag är väldigt duktig på att slösa med, jag säger förlåt för allt jag gör som jag ser som ett misslyckande. Jag säger förlåt så ofta att det är som om jag ber om förlåtelse för min existens. Vilket jag ofta gör också, jag ber om förlåtelse för att jag finns.
 
Saker som jag blandannat också ber om förlåtelse för.
-Att jag gör mina vänner oroliga
-Att jag inte kan va tillräckligt för mina vänner
-Att jag gör de val i livet som jag gör (som inte alltid är de bästa)
-För att jag gör inpulsiva saker och tänker sedan
-För att jag mår skit
-För att jag mår bra
-För att jag inte kan finnas där för min syster så mycket som jag vill
-För att jag är trött hela tiden
-För att jag inte alltid orkar leva
 
Det är bara några av de saker som jag ofta ber om förlåtelse för, det är så pass ofta att jag till och med tänker att det är för mycket och det ber jag också om förlåtelse för.
 
Jag ber om förlåtelse för att jag kan va en gnällig person. Ibland känns det som om hela mitt liv bara går ut på att be om förlåt hela tiden.
Det enda som jag verkligen ber om förlåtelse och menar är för att jag finns.

Midsommarafton

Bävar lite för midsommarafton, det är en rolig högtid för många. Många åker iväg för att fira, men jag ska va runt hemmaplan i år och fira med två av mina vänner, vi ska grilla och festa till det lite.
Jag ska ha med mig både min syrras häst och min häst, för att jag och min ena kompis som har två egna hästar ska kunna rida ut tillsammans och min syster ska för en gångs sukull vara hästfri.
Jag brukar va den som roar mig medans hon alltid är den som får va hemma och ta hand om hästarna. Men om jag känner henne rätt så kommer hon inte roa sig så mycket ändå, men hon förtjänar ändå lite ledigt ifrån hästarna.
 
Det jag bävar mest för är att jag inte kommer kunna hålla ihop det, för jag är jätte taggad på att åka dit, men jag vet att imorgon så kommer jag inte känna mig lika taggad, då kommer jag vilja banga och bara gömma mig hemma för resten av dagen. Det händer nästan alltid när jag ska göra något roligt. Det är som att min hjärna inte låter mig förtjäna att ha roligt, vilket jag inte tycker jag förtjänar heller. Nästan varje gång jag har haft roligt så måste jag bestraffa mig själv för att jag haft roligt och inte förtjänar att ha det.
 
Dagens inlägg avslutas med en av de finaste och bästa varelser på jorden, den som alltid får en att känna sig lite lugnare. "min" hund Oboy
 

Beroende

Beroende är mågot som framförallt folk med borderline och bipolaritet har en tendens att utveckla.
Det kan va allt ifrån alkohol, droger, självskadebeteénde och massa andra saker som inte är bra för en själv som indevid. 
Jag själv har som ful ovana att så fort jag mår dåligt dricka på tok för mycket alkohol för att dämpa all skit som spinner runt i min hjärna. Alla säger till mig att det kommer ge mig mer ångest efteråt, men faktum är att än så länge så har det inte hänt, utan tvärt om jag har lyckats supa bort mina känslor. Jag är väl medveten om att det inte är ett bra tecken för risken för att bli alkolist är stor när det blir så här. Men alkolist vill jag inte bli, det är för mycket som jag måste offra runt om kring mig, så jag ser det inte som ett problem....än.

Jag lever

Jag lever och dert vet jag inte om jag ska skratta eller gråta över.
Det är väldigt pendlande ifrån den ena dagen är livet toppen och jag ser verkligen fram emot livet, medan nästa dag kan kännas helt hopplös och jag vill inget annat än att försvinna ifrån denna jord.
 
Men det är skillnad på att vilja dö och faktiskt göra försöka/göra det.
Att vilja dö är ju bara vad man tänker, men man har ingen konkret plan på hur man ska göra. Medan om du faktiskt vill dö så har du planerat hur du ska göra och börjat göra förberedelser.
 
Jag har själv försökt ta livet av mig, men då med hjälp av mina mediciner, så har alltså tagit överdoser.
Eftersom jag inte lyckats utan sitter här idag, ena dagen är jag glad att det inte hände och att läkarna gjorde något trotts att jag kommit in flera ggr på grund av överdos.
Jag har 3 konkreta planer hur jag skulle vilja göra, men just nu är det en bra period i livet, iaf känslomässig men inte så mycket i vardagen, så det gör att jag är i period där jag vill dö.
 
Men när jag verkligen vill försvinna sitter jag och knopar på mitt avskedsbrev, jag vet inte hur många sådanna jag skrivit, men hur jag än skriver så blir det inte bra, jag får inte fram det jag vill få fram, för jag kan inte beskriva det med ord och jag kan inte visas dem vad jag känner heller. Jag brukar åka in till psykakuten när jag känner att känslan av att vilja dö kryper sig på, precis innan jag blir neutral och inte bryr mig längre.
För när jag har en "normal periord" så är tankarna kontrolerbara, vilket de inte är när det är en dålig period, då är det som om någon kör runt med en elvisp i hjärnan på högsta hastighet.

Ensamheten

Det har varit några bra dagar nu, men det som tar kol på mig är ensamheten. 
Ensamheten som uppstår när man kommer hem till lägenheten och inser att man är helt själv. Det är lite dubbelmoran, då jag ÄLSKAR att vara själv, men på samma gång är det det som är det VÄRSTA jag vet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, eftersom jag både vill och inte vill vara själv på samma gång!
Mina dagar går antingen åt till att jobba eller så är jag med vänner eller hänger i stallet, det är full rulle nästan hela tiden för att hålla mig själv distraherad.
Men ibland blir det för mycket, som förra veckan blev jag inlagd på PAVA för att jag hade inte kunnat sova på två dygn så gott som och jag vågade inte sova för att så fort jag somnade till fick jag en panikatack, vilket skrämde skiten ur mig. Sen för att jag inte lyckats sova men ändå va skittrött så när jag gick och la mig började jag hära röster, detta på grund av sömnbrist, så jag åkte raka vägen in till psykakuten och ville helt enkelt bara att de skulle bekräfta agtt jag inte höll på att bli psykotisk, och för säkerhets skull la de då in mig på PAVA.
 
Eftersom jag håller igång hela tiden för att hålla mig sysselsatt så hinner jag aldrig varva ner vilket också gjorde sin sak att jag va stressad och kroppen sa ifrån genom att skaka som ett asplöv i några timmar tills jag fick theralen inne på PAVA för att kunna lugna ner mig och förhoppningsvis kunna sova lite. Jag sov lite grann, blev sen skickad till Eksjö där det är sjukhuset jag tillhör och där ifrån blev jag sedan hemskickad trotts att de i Jönköping tyckte att jag borde ligga inne i alla fall två dagar och lugna ner mig, men nu kom jag hem istället.
Hem till ensamheten igen och stressen hade inte släppt, är stressad dagligen, så funderar på hur länge jag kan hålla på med mitt stressande mina dåliga sovvanor (kan inte sova hur mycket jag än vill) innan hela min kropp kommer skrika ifrån att det får vara nog, men det får tiden utvisa.

Lugn

Idag har varit en av de lugnare dagarna på länge. In till stan hämta mediciner, åka kolla till hästarna lite och fylla vatten till dem i värmen, se till att de dricker lite medan jag är där så jag kan fylla hinken full en gång till innan jag åker. Hem sova lite, vilket är välbehövligt eftersom jag inte kunde sova så mycket i natt heller. 
Va sen när jag vaknat en sväng i Eksjö för att senare ikväll tänkt sola lite.
Helt enkelt en rätt bra dag ! 

Rädd....

För trött för att va vaken men ändå för pigg för att sova.....SNÄLLA låt mig sova!! 
Har även blivit rädd för att sova med flera nätters uppvaknande när man drömmer att man får en panikattack och inte kan andas och det känns som du ska dö, för att vakna upp i panik och inse att man har en panikattack och inte kan andas! 
Det är nog den värsta känslan jag varit med om på flera år, och det gör mig rädd för att sluta ögonen, för sluter jag dem vet jag inte om jag vaknar upp med panik eller inte.
Hur länge kan kroppen gå utan att sova? Hur länge kan man hålla på innan man blir galen? Hur stor är risken att man kommer in i en psykos på grund av för lite sömn? Frågor jag inte ens vill ha svar på men som gör mig rädd att jag kommer få svar på om jag inte får ett slut på det här!
Det får mig att ännu mer fundera på andra utvägar för att komma bort ifrån allt.

Jag vet att folk i min närhet har det så mycket värre än vad jag har det. Och de människorna vill jag så gärna hjälpa, men det går inte när jag själv inte fungerar.
För utåt sett ser det ändå ut som jag har det ganska bra och att jag har ett väl fungerande liv, men skulle de sprätta upp mig skulle de få se ett kaos utan dess like, ett kaos jag inte ens vet om jag kan beskriva med ord. 
Folk som inte förstår mig som själva sällan mår skit, jag skulle kunna byta med dem alla dagar i veckan. Jag skulle hellre ha sämre levnadsförhållanden än vad jag har nu bara jag slapp må så här förbannat dåligt på insidan!

Förändring

Jag vänder mig själv ut och in, men jag vet inte vad eller hur jag ska göra. Allt jag vet är att jag måste göra en drastisk förändring med allt som rör mitt liv innan allt faller samman totalt.
Det är på väg käpprätt åt helvete. Men det är ingte lätt att göra en förändring när man själv inte ens vet vem man är eller vad man vill.
Blir galen av att på kvällarna kan jag inte somna, så sitter uppe till 1 på nätterna för att sen somna, sen vakna runt 3 för att inte kunna somna om, vilket innebär att jag konstant är trött hela tiden.
Jag blir galen av allt kaos i min hjärna, om man såg min lägenhet så skulle man förstå hur kaosigt det är i min hjärna, och hur den inte alls vill sammarbeta.

Varför klarar jag inte jobba!

Det gör mig så förbannad på mig själv att jag inte klarar av att jobba som jag vill. Man får tro att jag är lat eller vad som helst, men så är inte fallet, Jag försöker verkligen jobba, för jag vil inget hellre än att jobba fullt och göra det jag älskar, att köra lastbil.
Men det fungerar inte redigt så, jag jobbar en eller två dagar sen känns det som om jag springer rakt in i en vägg och det tar bara bom stopp och jag känner mig helt psykiskt drenerad. Jag är så uttråkad av att gå hemma och inte kunna hitta på saker som jag vill för att jag inte har råd för att jag inte kan jobba som jag vill. 
Jag har fått gå ner ifrån att jobba på 100% till att jobba på timme och sitta hemma och vänta på att de ska ringa mig om att de behöver mig på jobbet,bara det är stressande i sig att man aldrig vet när de ska ringa.
Dels blev det så för att jag ska få en möjlighet att säga nej till jobb om jag har en ricktigt jobbig dag. Men det blir inte att jag säger nej när de ringer även om jag har en kass dag, för jag vill ju jobba. Så jag går till jobbet och när jag kommer hem så kolappsar allt för att jag just den dagen kanske inte skulle ha jobbat för att jag inte mådde bra nog, men som jag skrev så vill jag ju inte äsga nej heller för jag vill ju kunna jobba.
 
Jag blir så förbannad på mig själv för att det inte fungerar, jag blir äcklad av mig själv för att det inte fungerar som jag vill. Jag vill bara fungera som vanligt!
 

Självskadebeteénde

Självskada är sånt som man sällan talar om, men det är ett så viktigt ämne, med tanke på hur många som faktiskt för det. 
Att självskada behöver inte betyda att man skär/rispar sig, det kan va massa olika saker, man kan bl.a självsvälta, slå sig själv, eller helt enkelt genom agtt tänka nedlåtande tankar om sig själv, allt det är några sätt som man kan skada sig själv på.
 
Själv lider jag av att skära/rispa mig, det är inte som många tror att det är för att få uppmärksamhet, tvärt om man skämms så för att man gör det. Det är inte så lätt att bara sluta med det som alla tror, jag brukar jämföra det med någon som är rökare, om en rökare inte skulle få sina ciggaretter så skulle den inte fungera helt för att kroppen inte får nikotinet som den är van vid. Det är samma sak för mig med att skada mig själv, får jag inte göra degt när jag känner ångest eller liknande så blir jag tokig. Kan va en dålig jämförelse men det är så jag väljer att förklara det. 
Även om jag skämms för mina ärr så tänker jag inte gå hela sommaren i långärmat och dö av värmeslag, jag anser att mina ärr är den del av mig och mina val i livet och även om det ser illa ut så är det en del av mig som jag kommer få leva med i resten av mitt liv.

Gått vilse

Vet inte när det hände, men det är många år sedan jag gick vilse och jag hittar inte vägen tillbaka. Allt känns som ett enda stort hål och hur många gånger jag än ger mig fan på att hitta tillbaka så hittar jag inte vägen igen och så faller jag utför ännu en gång.

Jag känner ingenting för någonting längre samtidigt som jag känner alldeles för mycket på samma gång, vilket gör det väldigt förvirrande att vara mig. 
Jag vet att det är många som känner lika som jag känner, det gör att jag inte känner mig lika ensam. Men på samma gång känner jag mig helt övergiven. 

Jag har så mycket fint folk i min omgivning som jag inte kan uppskatta på det viset som jag vill visa min uppskattning på. Det är helt suveränt folk som finns där, men som jag inte känner mig tillräcklig för, jag är inte värd att ha så fint folk runt omkring mig. Jag har mina vänner som ALLTID ställer upp på mig när jag behöver dem, de offrar aktiviteter bara för att finnas där för mig, men ändå känner jag mig som en skitstövel gent emot dem.
Och jag har världens bästa kontakt inom öppenvården, den kunde inte varit bättre. 
Men jag förtjänar inte allt detta!

Omyndigförklarad

Som rubriken lyder så är det precis så jag känner mig, omyndigförklarad.
Jag är inte emot den hjälp jag får, jag är den evigt tacksam, men ibland känns det bara som om det blir KAOS i mitt huvud och blir för mycket för mig att hantera.
Har idag på morgonen haft möte med min kontaktperson på öppenvården, för att vid kl 16 på em ha möte på socialförvaltningen om boendestöd.
 
Det som får mig att känna mig omyndigförklarad är när alla säger åt mig hur jag ska vara och hur jag ska känna. Sen att min kontaktperson drog till med att om jag inte blir bättre så är det kanske ett boende jag borde va på istället, missförstå mig inte min kontaktperson är helt suverän hade inte kunnat önska en bättre och hade nog inte levt idag om jag inte haft henne.
 
Nu att jag ska få boendestöd upp till 3ggr i veckan gör inte heller att man känner sig mindre omyndigförklarad, det är som om man är ett barn som någon måste passa på.
Jag kan ju dock hålla med om att mina impulser på massa onödiga saker som att ta överdoser med tabletter och sådant kanske gör att man måste ha någon som kollar till en ibland, men jag kommer ändå känna mig så låst.
 
Många tycker att det är väl bara att gaska upp sig och ta tag i sitt liv, men det är ju det jag kämpar med VARJE dag att försöka göra. Men när man är instabil så är man, har så många ggr bestämt mig för att nu precis NU ska jag ändra på mitt liv och allt ska bli bra, men varje gång så faller jag handlöst ut över kanten igen.
 
Jag älskar livet lika mycket som jag hatar det, jag vill finnas i livet lika mycket som jag inte vill finnas i livet.
Jag hatar att vara själv, men på samma gång är det det absolut bästa som jag vet.
Alla tankar i mitt huvud bara snurrar och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
 
Jag borde ringa in till psyk för att kolla om de har någon plats över för min brukarstyrda inläggning (Jag ringer avdelningen och behöver inte gå via psykakuten), men det känns så meningslöst, jag åker in dit när mitt humör vänder och allt är skit, sen när jag mår bättre åker jag hem igen. Det känns inte som om det hjälper, det känns mer som om de förvarar mig så jag inte kan göra något mot mig själv, de tar liksom allt ifrån mig under den tiden jag är "inlåst", så åter igen känner man sig omyndighetsförklarad. 
Jag gör inte detta mot mig själv för att jag tycker det är roligt, helt ärligt all denna skiten SUGER! Jag vill bara kunna va som de flesta andra och kunna slippa denna skiten, men nu är jag här och jag 

Det syns inte utanpå!

Har under senaste året haft ett rent helvete och jag vet inte när det ska ta slut. Jag har varit så instabil åkt fram och tillbaka på psyk som en jojo.
Men det syns inte utanpå att jag mår skit innuti, kan fortfarande hålla fasaden uppe som jag gjort under alla år under min uppväxt, jag har tidigare inte visat hur jag mår och bara kört på i 200km/h för att förra året köra rakt ut för stupet, det känns som om jag aldrig når botten som om jag fortfarande faller, men minsta lilla forfäste och jag är tillbaka i 200 för att sedan köra ut för stupet igen och åter igen falla handlöst.
Jag kan snart inte hålla räkningen på alla halvhjärtade försök att försvinna ifrån jordens yta, i ena stunden tänker man på alla man lämnar efter sig och hur ont det skulle göra för dem om de försvann (eller jag tror det iaf), för att i nästa stund stänger man av alla känslor och bryr sig inte alls om vad någon annan tycker om jag försvinner, bara jag kan bli av med mitt eget lidande!
Har även fått diagnosen Borderline, eller som det nu finare heter Emetionell instabil personlighetsstörning, vilket jag haft sen jag varit liten men inte fått diagnostiserat för än för någon månad sedn.
Kortfattad betyder det att jag kan inte kontrolera mina känslor på vis som någon som inte har borderline kan göra, jag har antingen toppar eller dalar och inte mycket där emellan, skillanden mellan add, bipolaritet och borderline är ganska hårfin, skillnaden är att i borderline lider du också av ett självdestruktivt beteende.
 
Jag vet inte riktigt vart jag står just nu, jag vet inte vem jag är eller vad jag ska göra, känner mig helt uppgiven och tom! 
När jag inte jobbar består mina dagar mest av att försöka hålla mig så pass sysselsatt att jag inte väljer den enkla vägen ut ur skiten, eller så ligger jag och sover och hoppas på att känslan av att vilja försvinna ska på något magiskt sätt försvinna av sig själv.
 

Min profilbild

Liiniiz <3 Duluð - Now and 4-ever

Jag är en -93a som brinner för hästar och fotografering, och det är också det som denna bloggen handlar om i stora drag. 2013 så kommer jag att ha gått ur gymnasiet där jag läserinriktning häst, efter det komer jag förhoppningsvis ha ett jobb som kombinerar mina intressen eller i alla fall har ett av dem.